Ljud

Brian Eno om att leka med ljus

Ed Gillett

Gästskribent

I det senaste avsnittet av The Lighthouse berättar Brian Eno för historikern Hans-Ulrich Obrist om sin syn på bildkonst. I det här tillhörande blogginlägget kan du följa med dem på en djupdykning bland Enos djärva visuella experiment.

Brian Eno har skrivit om regelboken i fem årtionden. Som musiker, kompositör, producent och bildkonstnär har han alltid varit innovativ, och är det fortfarande. I The Lighthouse, hans samarbete med Sonos Radio, beskrivs många av de koncept som har definierat hans arbete som musiker, producent och visuell artist – från hans vilja att med öppet sinne utforska sinnesöverlappningar mellan ljud och bild, till hur han använder sig av teknik för att utforska nya former av kreativitet. Men samarbetet är också ett sätt att utnyttja en guldgruva av icke offentliggjorda verk och skapa nya ljudupplevelser med hjälp av en slumpgenerator.

I ett program som bara är tillgängligt på Sonos Radio guidar Eno lyssnaren genom allt som har gett inspiration till The Lighthouse. Under ett samtal där producenten och kritikern Hans-Ulrich Obrist ställer frågorna diskuteras allt från barndomsdrömmar om bandspelare till musikens roll i en ständigt pågående process. Klicka här för att lyssna på hela samtalet.

”Till skillnad från många andra som lämnade konstskolan för musiken fortsatte jag att skapa visuell konst. Och jag upptäckte att de två angreppssätten gradvis närmade sig varandra. Det kom en punkt då jag insåg att jag ville skriva musik som liknade målningar, och att jag ville måla tavlor som påminde om musik. Så jag tror att allting egentligen handlar om hur vi förhåller oss till tid. Vad händer om man har en bild som förändras väldigt långsamt? Det blir annorlunda om någonting håller på att förändras. Det kräver att man stannar till och tittar längre. Så jag började experimentera med ljus.”

”En sak jag gillar att göra är att ta teknik som är avsedd för ett visst ändamål och hitta någonting annat att använda den till.”

”Jag har ett väldigt tydligt minne av den första gången jag såg en bandspelare. Jag tänkte hur fantastiskt det var att man kunde lagra musik på det sättet. Och givetvis var min nästa tanke: Vad skulle hända om man spelade upp bandet baklänges?

”I slutet av sjuttiotalet började jag arbeta med film, men valde att bara låta händelserna utspela sig naturligt framför kameran, oavsett vad det gällde. Jag bodde nere på West 8th Street vid den här tiden, och min lägenhet vette mot söder. Så jag tog kameran och lade den på sidan, riktad mot stadskärnan. Och så tänkte jag: Varför inte vända på tv:n? Och plötsligt tittade jag inte på tv längre. Jag tittade på en bild.”

”Ett viktigt övervägande för mig i samband med alla mina installationer var hur jag skulle kunna få människor att stanna längre. Jag ville inte att de skulle titta snabbt och sedan gå vidare till nästa bild. Och naturligtvis var detta kopplat till musik. Musik berättar att någonting håller på att förändras och den får oss att sakta ner lite grann, vilket jag tycker är viktigt. När man går in i en kyrka och där finns ett vackert fönster, som solens strålar skiner igenom ... kanske är detta moderna, icke-religiösa kyrkofönster.”

”Jag insåg att konst som en statisk, fixerad, färdig produkt inte kändes särskilt spännande längre. Klassisk musik utformas på samma sätt som arkitektur, med en tanke kring vad målet är, hur det kommer att se ut när det är klart, medan musiken som [Steve] Reich och [Terry] Riley och andra komponerade var mer som trädgårdsarbete. Den var mer som att säga: Här är några fröer, jag kommer att plantera dem och se vad som händer. Jag började tänka att jag var mer som en trädgårdsmästare än en arkitekt, och så känns det fortfarande.”

”Att rita är viktigt för mig, eftersom det är det snabbaste sättet för mig att komma på saker. Mycket av mitt arbete börjar faktiskt med teckningar, inklusive musik.”

”Jag tolkar saker som former och system, och funderar på hur de här systemen går in i varandra. Om jag skapar en tecknad bild av det här, ser den spännande ut? Ser den ut som någonting jag skulle vilja lyssna på? På sätt och vis liknar det moderna sättet att skriva musik mer hur man målar en tavla än hur musik traditionellt har komponerats.”

”Jag avslutar inte mina verk förrän jag har en känsla av vad de kan tillföra världen. Vad ska detta bli? Vad kommer det att förvandlas till? Vad händer om jag gör så här? Mitt arkiv med icke offentliggjorda verk innehåller 7 502 musikstycken. Inga av dessa är färdiga, men när jag behöver skapa någonting för ett visst uppdrag utgår jag vanligtvis från ett av dem och säger: Okej, det här tror jag att jag kan omvandla till någonting som funkar.”

”Jag vet inte hur man mediterar, så jag vet inte om detta är samma sak eller inte, men det jag gör är att bara låta tankarna vandra, vilket innebär att först och främst glömma det faktum att vi är omgivna av nyheter. Jag vill inte vara i den världen där det hela tiden händer saker och jag ställs inför andra människors upplevelser. Jag försöker hitta tillfällen att betrakta världen ur ett barns perspektiv igen. Det betyder inte att man blir dummare eller mindre vuxen eller någonting sådant utan, som jag ser det, att man blir mindre distraherad och mer öppen för sinnesupplevelser, mer öppen för djupare tankar – saker som man vet är ständigt närvarande, men som man inte funderar på särskilt ofta.”

The Lighthouse speglar Brian Enos ständigt pågående upptäcktsresa i denna barnlika, eftertänksamma tankevärld – ett unikt ljudlandskap som i lika hög grad har rötterna i det rastlösa, experimenterande som fortfarande ligger till grund för hans konst som i den frid som ligger redo att upptäckas inom oss alla.

Starta en gratis provperiod på Sonos Radio och börja lyssna på The Lighthouse idag.

Läs mer